Det andra steget i Patanjalis 8-faldiga yogiska väg är niyama. Det första steget, yama, fokuserar på hur vi förhåller oss till vår omvärld och våra medmänniskor. Niyama handlar främst om hur vi kan arbeta med vår inre värld. Niyama är steget före asana (yogaposition/yogaställning) och ses av Patanjali som något vi kan jobba med före och parallellt med de fysiska yogapositionerna. Niyama består av fem delar och isvara pranidhana är den femte och alltså den sista delen.
Begreppet isvara pranidhana består av två ord där isvara kan översättas till den ultimata sanningen, det högsta väsen, det sanna jaget, det kollektiva medvetandet eller som en del skulle säga ’gud’. Det andra ordet, pranidhana, kan översättas till att överlämna sig eller hänge sig. I sin helhet kan isvara pranidhana betyda att överlämna sig åt detta ”högsta väsen”, vilket handlar om acceptans och tillit till det du har och den du är, till skillnad från att ofta bli frustrerad, arg eller ledsen över att yttre omständigheter inte går din väg.
En aspekt av denna niyama är också att låta ens handlingar ha ett högre syfte än att bara tillgodose egna behov. Att göra saker för andra, för att göra världen till en bättre plats att leva i. Historiskt finns många hjältar som arbetat för och ibland t o m offrat sina liv för att avskaffa orättvisor som slaveri och apartheid. I det dagliga finns många små handlingar som kan utföras i den andan.
Isvara pranidhana på yogamattan
Denna sista niyama kan vid första anblicken upplevas som en uppmuntran till passivitet på yogamattan och att ”ge upp”. Men isvara pranidhana handlar om motsatsen: i en asana t ex, kan det handla om att både hänge sig åt det hårda arbete som posen kräver av dina muskler och att överlämna sig åt att vila när kroppen behöver det. Att veta när du behöver vila och när du behöver aktivitet är en stor del i utvecklingen som yogi. Om du kommer tillbaka till yogaklassen efter en tids sjukdom eller annan frånvaro kan det t ex vara läge att utföra dina asanas med lägre intensitet och kanske mindre djup än tidigare. Isvara pranidhana kan också vara den känsla du får när du behärskar något väldigt väl och kan hänge dig helt åt detta, det som ibland kallas för att vara i ett ”flow”. I asanapraktiken (den fysiska yogan) är detta något som uppstår allt oftare vid en längre tids regelbundet praktiserande (minst 10 år).
I yogaposen savasana övar vi alla på isvara pranidana när vi slappnar av i kroppens alla muskler, släpper taget om spänningar och försöker stilla sinnet genom att släppa taget om eventuella problem som vi har på eller utanför yogamattan.
Isvara pranidhana i vardagen
I vardagen handlar denna niyama konkret om att lägga fokus och energi på de saker som man själv kan förändra istället för att oroas för sådant som inte kan påverkas. Det är lätt hänt att känna oro för något som kanske inte ens kommer att inträffa – en oro som inte tjänar något till. Följande citat uttrycker detta på ett kärnfullt sätt:
”Worry does not empty tomorrow of its sorrow, it empties today of its strength” – Corrie Ten Boom
Även om det kan låta enkelt är det ändå svårt för de allra flesta att släppa taget om föreställningar och förväntningar. Att bara acceptera det som livet erbjuder innebär att släppa taget om vårt ”ego” och de roller och attribut vi ofta gömmer oss bakom.
I vardagen kan det dock hjälpa att bara bli medveten om konceptet ishvara pranidana samt att reflektera över sina egna tankar och känslor utifrån denna niyama. Nästa gång du går och oroar dig över något kan du ställa dig frågan om oron faktiskt leder till något bra eller om du kan lägga den energin på något annat istället, något som du faktiskt har möjlighet att påverka. Kanske t o m något som hjälper någon annan.
De flesta av oss har säkert någon gång upplevt den härliga känslan av ”flow” som kommer över oss när allt känns rätt – kanske när du ser en vacker solnedgång en ljummen sommarkväll, eller under en yogaklass eller också, om du är konstnär, när du är i ditt skapande.
Om vi arbetar medvetet med isvara pranidhana beskriver Patanjali att det är möjligt att känna så hela tiden. Och även om vi inte når ända dit, visst skulle det vara härligt att känna så oftare?
