När vi pratar om yoga idag tänker de flesta på fysiska positioner, asana. Men yoga är också en flera tusen år gammal filosofi, där asana avsåg en sittställning för meditation. Under hathayogans storhetstid på medeltiden började vissa av de sittande positionerna vi utför än idag att praktiseras (t.ex. sittande ryggradsvridaren ”ardha matsyendrasana”). Först under 1900-talet utvecklades de mer dynamiska yogapositionerna där vi rör oss med andningen. Nedan är ett försök att kortfattat sammanfatta yogans utveckling under de senaste tre årtusendena. Sammanställningen gör inga anspråk på att vara komplett.
Yoga i de Vediska skrifterna
Yogan har sitt ursprung i den vediska filosofin som var utbredd i Indien, omkring 1500 f Kr. I flera av de över 200 vediska skrifterna med samlingsnamnet Upanishaderna (upanishad betyder att sitta vid sin lärares fötter) förekommer begreppet yoga. I skriften Bhagavagita beskrivs tre yogiska vägar att uppnå det gudomliga: karma yoga, bhakti yoga och jnana yoga.
Den första text från denna period som fokuserar helt på yoga är Yoga Sutras (YS). Den tillskrivs prästen Patanjali men kan vara ett samlingsverk av flera personer. YS har haft ett stort inflytande för yogans fortsatta utveckling. Skriften har tolkats och omtolkats av många lärda män (!) och används flitigt än i dag av yogalärare och yogisar i hela världen. YS skrevs ner runt 300 f Kr. Den sammanfattar och systematisera hundratals år av muntliga yogiska traditioner till 195 korta och kärnfulla texter, s k sutras. Texterna är kraftigt influerade av den vediska filosofin men även av buddismen och dåtidens asketiska traditioner. Den del av Yoga Sutras som man oftast refererar till i dag är troligen de åtta steg/grenar som beskrivs i YS kapitel två och tre. (De åtta stegen är yama, niyama, asana, pranayama, pratyahara, dharana, dhyana och samadhi).
Hathayogan växer fram
Runt 1000-talet utvecklas, med influenser från tantrismen, en inriktning av yogan som kom att kallas Hathayoga. Hatha betyder kraftfull och denna tradition innehåller mer fysiska inslag än den tidigare yogiska inriktningen som alltså varit mer filosofisk och där ”asana” avsåg ställning för meditation.
Hathayogan blomstrar mellan 1200- och 1700-talen och under 1400-talet skrevs boken Hathayogapradipika av Swatmarama. Denna bok innehåller bl a detaljerade instruktioner för asanas, varav flera yogaställningar vi utövar än idag. Boken beskriver också pranayama, mudras och shat karmas, d v s praktiska metoder för att rena kropp och sinne. Hathayoga sprids även till Indiens lägre kaster och under 1800-talet börjar hathayogisarna tappa sin status och ses mer som fakirer och underhållare som uppträder mot betalning.
I slutet av 1800-talet bidrar Vivekananda med sin bok Raja Yoga (den kungliga yogan) till att åter höja yogans status. Han skriver boken efter att ha tillbringat fyra år i Nordamerika där han blev populär för sina föreläsningar i vedisk filosofi och sin syn på spirituella frågor som överbryggar flera olika religioner. I boken Raja Yoga återknyter han till Yoga Sutras (redan då 2000 år gammal) som han tolkar och översätter till engelska. Han är fortfarande kritisk till hathayogisarna och tar avstånd från deras tekniker.
Den moderna yogans utveckling
Vid 1900-talets början utvecklas i Indien en stark kroppskultur. Att fysiskt träna sin kropp blir populärt, vilket delvis kopplas samman med den framväxande nationalismen där starka soldater ses som garanter som ska stå emot den brittiska kolonialismen. Under denna tid påverkas Indien också av europeisk gymnastik (bl a från svensken Ling) och kroppskultur. Så småningom införlivas dessa strömningar i de yogiska traditionerna och även hathayogans mer fysiska praktik.
Samtidigt fortsätter yogan att spridas västerut. En av de yogisar som bidrar till detta är Yogananda som reste till USA på 20-talet med uppdraget från sin lärare att sprida yogan där. Yoganandas lära fokuserar framförallt på meditation och tekniker för pranayama, mantras och mudras, allt för att påskynda elevens spirituella utveckling. Han skriver senare den bland yogisar välkända boken Autobiography of a Yogi.
Krishnamacharya och Vinyasa
Den person som troligen betytt mest för den moderna yogans utveckling under 1900-talet är Tirumalai Krishnamacharya – okänd för de flesta, men ingen har som han påverkat dagens yoga asana traditioner.
Krishnamacharya föddes 1888 i en liten by i södra Indien i en Brahmin-familj (prästkasten) och undervisades redan som barn i de Vediska skrifterna samt asana och pranayama. Han fortsatte sina studier på universitetet i Varanasi och blev snabbt erkänd för sitt skarpa intellekt. För att ytterligare fördjupa sig inom yogan, reste han sedan till Tibet och bodde i drygt sju år i ett grottliknande ashram med sin lärare Ramamohana Brahmachari. I Tibet studerade Krishnamacharya bland annat Yoga Sutras, Samkhyafilosofi, asana, pranayama och yoga som terapi.
Åter i Varanasi började han undervisa yoga och reste även reste runt i Indien och deltog i debatter och diskussioner. År 1926 erbjöds Krishnamacharya att starta en yogaskola i Mysore under Maharajans (den lokala kungen) beskydd. Yogaskolan i Mysore fokuserade främst på den fysiska delen av yogan, troligen kraftigt influerad av Maharajans vilja och de allmänna strömningarna i Indien. Några av Krishnamacharyas elever under denna tid var Pattabhi Jois och B.K.S Iyengar. Även de kom senare att få stort inflytande på den moderna yogans utveckling. I sin undervisning i Mysore satte Krishnamacharya ihop sekvenser av yoga asana med andningen och kallade detta för Vinyasas. Det är möjligt att Krishnamacharya var upphovsman till detta sätt att praktisera och undervisa yoga asana. Om inte annat bidrog han till spridandet av denna metod.
Under slutet av 1940-talet förlorade de lokala kungarna i Indien sin makt och yogaskolan i Mysore stängdes. Krishnamacharya flyttade då till Chennai där han fortsatte att undervisa yoga under resten av sitt liv. I Chennai koncentrerade han sig återigen på de icke-fysiska delarna av yogan och efter en olycka började han även undervisa mer om yogans terapeutiska fördelar. Några av hans elever under dessa år var Indra Devi, Mohan och T.K.V. Desikachar.
